Så formas Europas försvar de kommande 25 åren

Författare: Alexandra Larabra

Europas försvarssektor står inför en hotbild som snabbt förändras. Under 2024 nådde EU:s försvarsutgifter 343 miljarder euro, en ökning med 19 % jämfört med året innan. Investeringarna i försvaret ökade också från 51 miljarder euro 2021 till 106 miljarder euro 2024, en rekordhög nivå. Denna kraftiga ökning speglar omfattningen och hastigheten i Europas upprustning och markerar ett tydligt trendbrott efter decennier av stagnation och underinvesteringar efter det kalla kriget, då de flesta EU-länder spenderade mindre än 2 % av BNP på försvaret.

Världsläget är ett helt annat idag. Rysslands krig i Ukraina, Kinas strategiska framväxt, växande hybridhot, geopolitisk splittring och signaler om ett minskat amerikanskt engagemang i Europas säkerhet tvingar fram en fundamental omprövning av försvarsberedskapen. Den centrala frågan är om Europa kan uppnå ”Readiness 2030” med den hastighet och ambition som krävs.

En historisk strategisk vändning

Europeiska kommissionens White Paper for European Defence – Rediness 2030 belyser denna utmaning: Europa måste stärka sin förmåga att forma sin egen framtid och undvika ett överdrivet beroende av beslut som fattas på annat håll. Planen ”ReArm Europe” föreslår att frigöra upp till 800 miljarder euro i försvarsinvesteringar med stöd av nya metoder som ”Security Action for Europe” (SAFE).

Denna förändring syns redan i praktiken. Försvarsproduktionen i Europa har vuxit dramatiskt de senaste åren, driven av en våg av företagssammanslagningar, snabb uppskalning inom ammunitions- och elektroniksektorerna samt snabbare statliga upphandlingar. Trots detta är kapacitetsbegränsningarna fortfarande akuta, allt från brist på sprängämnen och drivmedel till långsamma nationella upphandlingssystem och en kritisk brist på kvalificerade ingenjörer, programledare och operativa chefer.

EU:s färdplan för försvaret fram till 2030 visar hur djupt rotade dessa problem är: årtionden av splittrade, nationellt isolerade upphandlingar har skapat en fragmenterad industribas som är dåligt anpassad för den produktionsnivå som nu krävs.

Upphandlingens paradox

Kanske är ingen motsättning så tydlig som klyftan mellan den hastighet som Europas försvarsambitioner kräver och den takt som dess upphandlingssystem faktiskt kan leverera.

Europa köper fortfarande försvarsmateriel främst genom nationella system, vilket skapar många små marknader i stället för en enda skalbar industriell bas. Synen på upphandling måste fortfarande förändras: Europa förväntar sig produktion i krigsskala men köper fortfarande genom långsamma, komplexa och starkt nationella processer, i stället för snabb, standardiserad och gemensam upphandling.
– Markus Nakanishi, Partner Valtus Tyskland

Det här är ett problem som alla i branschen känner till. Markus Nakanishi pekar också på ett annat hinder: försvarsföretagen är ovilliga att göra stora investeringar i ny kapacitet – anläggningar, leverantörer, kompetent personal och lager med långa ledtider – utan stora, bindande och fleråriga kontrakt som ger finansiell trygghet. Så länge upphandlingssystemen inte reformeras för att matcha det akuta strategiska läget kommer den industriella uppskalningen att förbli begränsad.

Att bygga storskalighet genom industriella ekosystem

Den konsolideringsvåg som formar om det europeiska försvaret har varit tydligast inom segmenten för lätta vapen, ammunition och elektroniska system, just de områden där efterfrågan är som störst i krigstid. När företag går samman idag är det ett jobb för experter. Deras uppgift är att under stor tidspress analysera företaget, se till att de anställda kan samarbeta och få leveranser och produktion att fungera ihop.

I stället för att enbart förlita sig på sammanslagningar för att uppnå storskalighet och snabbhet visar Italien hur samordning i ett ekosystem kan driva innovation och tempo. Landet har ett ekosystem i två nivåer – centrerat kring huvudleverantörer som Leonardo och Fincantieri tillsammans med ett tätt nätverk av specialiserade små och medelstora företag i regioner som Toscana och Lombardiet – som har möjliggjort snabb prototyputveckling, flexibel tekniköverföring och utnyttjande av innovationer med dubbla användningsområden (både civilt och militärt).

Italiens försvarsindustriella modell är ett unikt och dynamiskt ekosystem där stora huvudleverantörer samarbetar strategiskt med specialiserade små och medelstora företag. Detta skapar ett flexibelt ramverk för innovation som påskyndar den tekniska utvecklingen. Ekosystemets styrka ligger i dess förmåga att möjliggöra sömlös tekniköverföring genom starka offentliga-privata samarbeten.
– Roberto La Caria , Managing Partner Valtus Italien

Enligt Roberto La Caria sträcker sig Italiens roll långt utanför de egna gränserna. Genom att sammanföra större och mindre nationer i gemensamma upphandlingar och teknikdelning bidrar landet till att bygga starka, gemensamma industrier som EU och Nato behöver.

Kompetenskrisen

Om upphandlingen är det synliga hindret för Europas upprustning, är bristen på kvalificerad kompetens en mindre synlig men lika allvarlig utmaning. Rekryteringstider på sex till nio månader för ledande tekniska och operativa roller är vanliga i branschen. Kompetensgapet är som störst i toppen: teknikchefer med expertis inom dubbla användningsområden, programdirektörer för storskaliga försvarsinitiativ, chefer för industriell verksamhet och leveranskedjor samt ledare inom cybersäkerhet och digital transformation är alla extremt svåra att hitta i förhållande till efterfrågan.

Frankrikes försvarsindustri, som årligen omsätter cirka 30–35 miljarder euro och stöds av en försvarsbudget på 413 miljarder euro för 2024–2030, har mött denna utmaning med viss uppfinningsrikedom.

Försvarsindustrin går nu från att anställa erfarna personer vid behov till att kontinuerligt utveckla och behålla strategisk kompetens internt. Vi ser också att allt fler aktörer diversifierar sina rekryteringskällor och går bortom traditionella rekryteringsfirmor till snabbare vägar, som att anlita interimschefer.
– Didier Cohen, Partner Valtus Frankrike

Didier Cohen ser att en mångfacetterad strategi håller på att växa fram inom fransk industri: formella mentorskapsprogram, interna akademier med fokus på cybersäkerhet och AI samt strukturerade partnerskap med universitet och tekniska skolor. Företagen rekryterar också aktivt från närliggande branscher – fordon, energi, mjukvara och telekom – och använder interim managers för att snabbt fylla ledarskapsluckor som traditionell rekrytering inte hinner hantera.

När geografi möter strategi

Tyngdpunkten för Europas säkerhetsutmaning har flyttats norrut. Östersjöregionen, som nu är strategiskt avgörande, formar om prioriteringarna för de nordiska och nordeuropeiska försvarsaktörerna.

Danmarks tioåriga försvarsavtal (2024–2033), som anslår över 143 miljarder danska kronor till modernisering, speglar allvaret i situationen. Dansk kompetens inom maritim säkerhet, skydd av kritisk infrastruktur, cyberresiliens, avancerade radarsystem och logistik har gått från att vara en nischad styrka till att bli en central strategisk tillgång.

Danmark befinner sig i en unik position just nu. Geografiskt, politiskt och industriellt har Östersjöregionen gått från att vara viktig till att bli strategiskt avgörande för europeisk säkerhet. Det som gör Danmark särskilt relevant är inte storleken, utan specialiseringen och flexibiliteten.
– Anne Sabroe, Partner Nordic Interim Danmark

Anne noterar att Danmarks tradition av nära samarbeten mellan offentlig och privat verksamhet och snabba beslutsvägar möjliggör en snabb mobilisering av kompetens. Hon är också tydlig med att utmaningens natur har utökats: försvar handlar idag även om att säkra leveranskedjor, skydda data och infrastruktur samt säkerställa operativ motståndskraft.

Norges anpassning visar en liknande utveckling:

Norge anpassar sin försvarsindustri till Nato genom ökade försvarsanslag och djupare deltagande i gemensamma upphandlingar och operativa ramverk. Norska företag integreras alltmer i europeiska leveranskedjor, särskilt inom maritima system, övervakning och högteknologi.
– Rolf Henrik Svendsen,
Managing Partner Incepto Executive, Norge

Rolf Henrik Svendsen lyfter också fram Norges stärkta engagemang i EU-mekanismer som Europeiska Försvarsfonden (EDF) – ett betydande steg för ett land utanför EU – vilket visar att man nu har en mer pragmatisk syn på försvarssamarbete i Europa.

Finlands position formas lika mycket av historia som av geografi. Inget EU-land har en längre gräns mot Ryssland och inget har haft ett mer konsekvent förhållningssätt till sitt försvar. Utvecklingen av försvarsindustrin, som tidigare diskuterades bakom stängda dörrar, har nu flyttat in på den politiska arenan. Finland siktar på att höja försvarsutgifterna till 3,2 % av BNP till 2030. Det väcker en viktig fråga: Har landet de företag och den kunniga personal som krävs för att se till att pengarna faktiskt stärker försvaret?

Utvecklingen av försvarsindustrin är nu mer öppen och alternativ debatteras både politiskt och inom industrin. Att utveckla en hårt reglerad industri som ofta är beroende av statliga beställningar är ingen lätt uppgift. Hur kan man bygga industriell kapacitet innan en beställning är lagd? Hur kan man engagera experter, som ledare för projektkontor eller specialister på leveranskedjor, tillräckligt tidigt? Behovet av att snabbt kunna ta in personal krockar med kravet på noggranna säkerhetskontroller.
– Niklas Björkman,
Managing Partner, Nordic Interim Finland

Östeuropa: Närhet som en drivkraft

Europas östra flank har varit särskilt utsatt för de påtryckningar som driver upprustningen. Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien och de baltiska staterna rör sig snabbare och med större intensitet än sina grannar i väst.

Östeuropas allt snabbare upprustning drivs främst av närheten till Ukraina. Den mest underskattade utmaningen just nu är hastigheten: hastigheten att bygga ytterligare kapacitet, att skala upp befintlig kapacitet och att få ut nya försvarsprodukter på marknaden innan det operativa behovet redan har förändrats.
– Bohuslav Lipovsky,
Medgrundare & Managing Partner CE Interim, Slovakien

Bohuslav Lipovsky poängterar en ofta förbisedd tillgång: det delvis vilande industriella försvarsarvet i Central- och Östeuropa. Länder som Tjeckoslovakien, Polen och Rumänien var en gång betydande exportörer av militär utrustning. Att återaktivera och modernisera den kapaciteten och koppla den till dagens leveranskedjor inom Nato och EU utgör en av de största outnyttjade möjligheterna i europeiskt försvar.

Mot 2030 och därefter: Fem avgörande punkter

Framöver framstår fem prioriteringar som särskilt viktiga för Europas försvarssektor:

Förändrad upphandling: Utan gemensamma, bindande och fleråriga kontrakt som ger industrin trygghet att investera kommer produktionen att förbli begränsad. Snabbare standardiserad internationell upphandling är en praktisk nödvändighet.
Industriell integration: Vågen av företagssammanslagningar skapar möjligheter för europeiska ekosystem i stor skala, men för att förverkliga dem krävs ett ledarskap som är kapabelt att navigera komplexa, multinationella områden under tidspress.
Kompetensförsörjning: Talang kommer i slutändan att avgöra hur snabbt ambitioner blir till resultat. Interim management, rekrytering från andra branscher och interna utbildningar blir allt viktigare strategiska verktyg.
Teknologisk suveränitet: Från cybersäkerhet och AI till drönare och autonoma system investerar Europa i teknik som formar om krigföringen. Att minska beroendet av icke-europeiska aktörer är en gemensam målsättning.
Bredare motståndskraft: Som KPMG:s analys av EU:s försvar visar, sträcker sig 2030-talet långt bortom slagfältet – in i cyberrymden, leveranskedjor och kritisk infrastruktur. Närmare samarbete mellan offentliga institutioner, privat industri och civilsamhället är en del av lösningen.

Nästa kapitel

Europas försvar de kommande 25 åren kommer inte att definieras av storleken på investeringarna, utan av kvaliteten på samarbetet – mellan ländernas upphandlingssystem, industrier, nationella förmågor och kompetensförsörjning. Utmaningen är enorm. Men för första gången på en generation finns den strategiska viljan, de ekonomiska åtagandena och den industriella förmågan att möta den på plats i hela Europa.

För de företag och organisationer som är verksamma inom försvarssektorn krävs nu ett erfaret ledarskap. Det behövs ledare som kan skala upp verksamheten, hantera komplexa situationer och leverera resultat under press – över landsgränser, mellan olika expertområden och i en bransch som förändras i en allt snabbare takt.